Inget föl ännu...

Det känns så otroligt märkligt att gå och vänta på fölet. Spännande, nervöst, overkligt men ändå nära och på riktigt. Det är ju så nära nu, och det kommer ju bara närmare och närmare hela tiden....



I fredags fick Dimma åka i sin älskade hästtransport. Vi skulle åka och träna för Åsa Nevander Holmén.
Jag fick börja med att rida lite fritt, för att hon skulle få se hästen. Sedan började hon jobba med oss, eller rättare sagt, med mig. När jag gjorde bättre, blev Dimma bättre.

Det jag framförallt tar med mig från det här ridpasset är följande. Jag fick höra att jag var lite för aktiv i tölten, och då framför allt med höfterna. Jag behövde slappna av och sluta tjata på Dimma med sätet hela tiden. Jag ska inte göra det svårare för mig själv än vad det är.

Åsa fick rida några varv på Dimma, så att jag skulle få se henne. Det var kul för mig att få se Dimma, och jag blev faktiskt förvånad över vad jag såg. Hon är ganska fin, min lilla häst (vilket Åsa också sa till mig).

Jag var riktigt nöjd efter ridpasset, och kände att jag förstod vad det var jag skulle göra. Jag tyckte att Åsa var bra på att säga till när man inte gjorde rätt, men lika bra på att säga till när det blev rätt. Jag rider gärna för henne fler gånger.

Det roliga var att dagen efter när vi var ute i skogen så tänkte jag verkligen på det vi tränat på, och jag tror inte att Dimma har gått så bra som hon gjorde då någon gång tidigare. Det var en jättebra känsla i allting, och hon kändes uppmärksam och fin. Det var som att hon tyckte att när jag slutade tjata på henne hela tiden så kunde hon vara uppmärksammare när jag sade något till henne. Det var en otroligt härlig ridtur!