Jag förstår inte varför jag inte har provat att rida Dimma utan nosgrimma tidigare. Jag gjorde nämligen det idag, och hon gick så himla bra!

Okej, jag trodde inte att det skulle fungera så bra som det faktiskt gjorde, så därför är jag positivt överraskad. Hon gapade inte en enda gång. Jag hade novabettet på henne och hon försökte aldrig ta bettet eller sticka. Hon gick inte emot någon förhållning, eller något tygeltag. Hon lade aldrig huvudet på sned och hon protesterade aldrig. Så härligt! Dessutom kändes gångartskvaliteten väldigt bra!

Nu på kvällen har jag ridit ett pass på ridbanan med Silver, och jag är jättenöjd med honom också. Han har aldrig någonsin varit så här bra! Det som var extra bra idag var att han töltade i båda varven utan problem (fast jag ber honom bara om ett fåtal steg och struntar i formen. Han ska bara lära sig hur han ska använda sina ben), och att han i galoppen i båda varven gav efter, jobbade jättefint och gick i form. Det har han inte gjort tidigare.

Jag kände mig så duktig när jag red och det var hur kul som helst. Det är härligt med duktiga hästar!

Idag blev jag lite besviken på min förening, hästklubben. Egentligen är det väl ingen stor sak, men ändå...

Det är ju tävlingsdags nästnästa helg, och för flera veckor sedan blev jag tillfrågad av funktionärsansvarig om jag ville vara domarsekreterare. Eftersom jag inte hade bestämt mig för om jag skulle tävla ännu så sa jag att jag inte ville det, men kom i alla fall fram till att jag borde kunna vara det på söndagen. Om jag skulle tävla och gå till final, så sa mamma att hon kunde hoppa in istället för mig då.

Jag bestämde mig för att jag skulle tävla, men bara en klass. Då tänkte jag att jag inte skulle behöva vara där hela dagen, i och med att det inte är veterinärbesiktning och så på morgonen, och att jag inte var tvungen att vara där för två klasser. Min tanke var att åka dit så sent som möjligt innan klassen (ja, eller incheckningen) och sen åka hem med henne så fort hon var klar.

Nu visade det sig att det saknades domarsekreterare på lördagen, och jag sa att jag kunde hoppa in i allt utom klassen jag rider (eller den tiden jag behöver för framridning/efterarbete) och alltså kan jag inte åka hem med hästen då, eftersom det tar lite för lång tid. Det finns möjlighet att hyra hage på vår tävlingsplats, men jag trodde då att föreningen skulle låna ut en hage eftersom jag jobbar.

När jag skickade in min anmälan frågade jag om det var så, eller om jag var tvungen att hyra hage. Jag fick då svaret att "Det utgår inte någon ersättning utan vi jobbar alla ideellt. Det är flera av ryttarna som ska vara funktionärer och därmed bokar hage."

Jag tycker inte att jag begär någon ersättning, utan bara en plats att göra av min häst. Jag hade ju tänkt att åka hem direkt efter min klass, men ställer upp och jobbar för min förening, och får då betala för det. Det handlar inte om några stora summor, 50 kr/dag, men jag blir ändå lite besviken på bemötandet jag får från min förening.

Är det konstigt om man har svårt att hitta funktionärer?

Jag tycker inte att jag ska behandlas annorlunda än någon annan, men i min värld tycker jag att det är en självklarhet att de ryttare som ställer upp och jobbar på tävlingen, de ska få låna en hage att ha sin häst i.

Vad säger ni, tycker ni att jag har fel?

Nu, efter mycket velande fram och tillbaka, har jag bestämt mig för att Dimma och jag ska tävla på Framtids hösttävling. För att inte börja vela vidare har jag dessutom anmält oss! Så nu finns det ingen återvändo.

Jag har beställt min ryttarlicens också, och hoppas att den kommer i tid. Jag ringde till kansliet och hon trodde att det skulle hinnas innan tävlingen, så jag hoppas på det. Annars vet jag inte hur det blir.

Nu har fysioterapeuten varit här och kollat igenom Dimma, och idag kändes det mycket roligt måste jag säga. Det är kul när man får beröm för hästen, speciellt när berömmet handlar om att hästen känns frisk, jämn och symmetrisk i kroppen.

Det var förbättring på alla punkter, och hon hittade i princip ingenting alls som inte kändes bra på Dimma.

Hon hade dessutom mycket gott att säga om Dimmas nacke, som var den finaste hon hade känt på ett tag. Så kul att få höra sådant!

Nu börjar sista sommarlovsdagen gå mot sitt slut. Imorgon är det dags att plugga igen. På sätt och vis har det ju inte varit något riktigt sommarlov i och med att jag har jobbat med det jag pluggar, men det är ju verkligen inte samma sak. Jag trivs ju så bra på jobbet, och lär mig viktiga saker för mitt kommande jobb, nästa år. I skolan lär man sig ju saker på andra sätt.

Min Dimma var jätteduktig idag. Jag har tyckt att hon har varit så snäll. lugn och duktig den senaste tiden, men idag skulle hon visa att hon minsann kan vara pigg också. Jag red henne med novabett och pullarnosgrimma. Jag tror inte att jag har ridit henne ordentligt med novabett innan, bara haft det en gång när vi var ute och skrittade. Till en början tyckte hon att det var ganska konstigt, men sen tycker jag att hon verkade tycka om det.
Något som gick extra bra idag var tölten. Hon fick ett sådant helt fantastiskt flyt i den, och flyt gillar vi!

Något jag däremot inte tycker om är att min dumtumme har börjat göra ont igen. Jag kunde knappt hålla i tygeln med vänsterhanden idag. Det tycker jag verkligen inte om! Jag trodde att den skulle bli bättre nu, men tydligen vill den inte det.

Denna sista sommarlovsdag har jag och Tiger också hunnit med lite agilityträning. Han är så positiv till agilityträning, så det blir så roligt då!

I förrgår var det tre år sedan Fía flyttade hem till oss. På ett sätt känns det som tiden har gått väldigt fort, men på ett annat sätt känns det som att vi alltid har haft Fía. Hon är ju så speciell på sitt sätt, och hon har blivit som vår lilla stallmaskot.

Eftersom jag inte är hemma idag kommer här ett tidsinställt inlägg. Jag befinner mig på Aussiespecialen (specialutställning för Australiska Terrier), och därför kommer här ett väldigt passande inlägg som beskriver hur jag blev Aussiefierad. Det var från början skrivet som en artikel till Aussieposten, klubbtidningen som finns.

 

Aussiefiering

- Jag vill ha en Australisk Terrier, sa min mamma en dag för ungefär fyra år sedan. Nästa gång jag skaffar hund ska det bli en Australisk Terrier.

En Australisk Terrier, tänkte jag, vad är det för något?

 

På en liten lokal agilitytävling fick jag äntligen träffa ett par Australiska Terrier. Ska jag vara ärlig förstod jag inte riktigt varför mamma blivit så förtjust i dem. Visst var de söta och trevliga, men utseendet tilltalade mig inte riktigt. Det var något som kändes konstigt och oproportionerligt, tyckte jag som var van vid Jack Russell Terrier. De hade ju så lång rygg, korta ben och stora huvuden, de där Aussierna, och dessutom upprättstående öron. Jag var van vid kvadratiska hundar som skulle ha öron som hängde nedåt (vilket vår ena russell inte riktigt förstått).  
Men vi skulle ju inte ha någon hund då, så det var inget jag behövde fundera allt för mycket på.

 

När vi så skulle köpa en ny hund kom ämnet upp igen. Mamma var säker på att det var en Aussie hon ville ha, och hon hade nästan lyckats sälja in rasen hos mig. Jag var dock inte helt övertygad, men vi kom fram till att vi skulle åka och titta på en Aussievalp. Väl framme hos uppfödaren fanns en hel Aussieflock. De flesta valparna hade redan hunnit åka, det var bara den vi skulle kolla på och en bror till honom som var kvar. När jag satte mig på golvet, så sprang hela flocken fram till mig, flera vuxna hundar och två små valpar. Ska jag vara ärlig är inte sprang rätt ord, de myllrade över mig, var överallt och rörde sig så mjukt och fint och de var så trevliga, både mot mig och mot varandra. På fem minuter var jag övertygad. Vår nästa hund skulle vara en Aussie.

 

Tiger

 

Under de följande åren blev jag mer och mer ”aussiefierad”, för nu hade jag insett att de var riktigt trevliga hundar! Vår kille var ett väldigt trevligt exemplar och så otroligt vänlig. Hans största fel, enligt mig, var att han var en sådan otrolig mammagris. Visst kunde jag låna honom och träna med, men var mamma i närheten så hade han hela tiden koll på henne. Han protesterade ju inte mot att jobba med mig, inte så mycket i alla fall, men markerade tydligt att han var mammas hund.

 

Hur var det där med lång rygg, korta ben och stort huvud? Ja, de ser ju fortfarande likadana ut, men det är ju så de ska vara! Nu tycker jag att de är perfekta som de är, och skulle inte vilja ändra på något. Jag är helt fascinerad av deras ansiktsuttryck och hur de kan prata med ansiktet och öronen. De blir så otroligt personliga.

 

Tiger och Kalle Kalkon

 

Alla gånger vi var någonstans och träffade fler Australiska Terrier så slogs jag av hur trevliga de var, och framför allt av hur vackra jag tyckte att de var i grupp. En Aussie är fin, men många tillsammans ger det en helt annan dimension.

 

Så en dag kom den sorgliga dagen då vår Aussiekille var ensam kvar, utan hundkompis. Vi tänkte att vi bara skulle ha en hund, men det gick inte, eftersom han inte ville vara ensam. När en ny hund började diskuteras var jag säker, det var en Aussie till jag tyckte att vi skulle ha. Vi åkte till en uppfödare som hade en valp kvar, en liten hane. När vi var där och tittade slogs jag igen av hur trevliga hundar de är. Förutom de tre valparna fanns där två vuxna tikar och en lite äldre hanvalp och vi kunde bara släppa in vår kille utan några protester alls. Men meningen med besöket var ju trots allt att titta på den lilla valpen, och det gjorde vi. När jag höll honom så kröp han intill min hals, så nära han bara kunde, och när jag skulle lyfta bort honom så gnällde han. Jag var såld, det var våran valp.

 

 

Idag har valpen blivit nio månader gammal, och de är så fina tillsammans, våra Aussiepojkar.  Valpen är lite mer framåt och terrier än den vuxna hunden, men väldigt pigg och positiv att jobba med.

 

Det är ju inte rasen som avgör om det blir en trevlig individ, utan alla är olika och uppfostran spelar också in i hur hunden blir. Men är det verkligen en slump att de allra flesta Australiska Terrier som jag har träffat är trevliga hundar? Eller har vi allihop helt enkelt förälskat oss i en underbar ras.

 

För några år sedan var min dröm att ha en Shetland Sheepdog, men ju mer tid jag har spenderat med våra Aussiepojkar, ju mer har min drömhund ändrat utseende. Nu är den misstänkt lik en liten Terrier från Australien. En liten terrier full av energi och äventyr, men som samtidigt blir en trogen kompis. En Aussie helt enkelt!

 

- Puss på dig, Sanna! säger Tiger

 

Idag är det städning som står på schemat. Jag vill få upp mitt nya skrivbord, men först måste jag städa och fixa lite. Jag passar dessutom på att möblera om, vilket jag gör väldigt sällan. Jag skanar den där inredningsgenen som vissa har, så det blir inte bra när jag gör och därför låter jag det hellre vara som det är, än gör om till något sämre. Men idag är det dags att ändra om litegrand.

Jag hade ingen aning om hur många hårsnoddar som kunde samlas på ett litet bord (det jag har haft som skrivbord). Jag har nog hittat 15 stycken där. Jag som undrade var alla mina snoddar hade tagit vägen, nu vet jag!

I eftermiddag kommer förhoppningsvis fysioterapeuten (hon har varit sjuk, så jag hoppas att hon är frisk idag) och kollar igenom Dimma, så hon ska inte ridas idag. Däremot tror jag att jag ska rida en sväng på Fía.

Nu ska jag laga lite lunch. Idag blir det kycklinggryta med kokosmjölk, kryddad med gurkmeja (för en fin gul färg) och ingefära.

Jag har tröttnat på att inte ha något skrivbord. Nu har jag ett litet bord som jag har datorn på, och sen är restan av ytan på det bordet fullt med papper, pennor och allt möjligt annat. Böcker, block och andra papper ligger på några hyllor bredvid. Det ger ett ganska rörigt intryck, och det är svårt att ha ordning på grejerna.

Igår bestämde jag mig för att det var dags för mig att skaffa en byrå, eller en lådhurts eller något, som grejerna kan ligga i. Därför begav jag mig till Ikea för att leta efter det. Först hittade jag inte alls vad jag letade efter, men så plötsligt fanns den perfekta hurtsen där (förresten har jag hakat upp mig på ordet hurts just nu, det är egentligen ganska fult). Jag bestämde mig för att jag ville ha den, en bordsskiva och så ben att ha på andra sidan av skivan. Problemet var bara att det hängde en lapp på, där det stod att den var tillfälligt slut. Enligt personalen skulle den komma in igen på söndag.

Av någon anledning kollar jag ofta fyndet innan jag går ut från Ikea, fast jag tänker också att det inte är så stor sannolikhet att jag ska hitta något där. Men det första jag fick syn på när jag gick in där igår, var ett skåp i den serien som jag precis tittat på. Det var visserligen grönt, men jag tyckte inte att det gjorde så mycket. Det var ju bättre än att komma hem tomhänt. Sen tittade jag mig omkring, och fick syn på precis den hurtsen som jag precis spanat in!

Det slutade med att jag köpte skåpet och hurtsen på fyndet och sen också en bordsskiva. Slutpriset för det blev lägre än vad det hade varit med bara hurtsen, skivan och ett par ben. Dessutom hade jag ju med det hem, och slapp vänta till nästa gång jag kunde åka till Ikea!

Ibland har man flyt!

Det var visst någon som verkade trött idag.

Dimma har haft vilodag idag. Nu på kvällen var jag ute i stallet nu och flyttade staket så att hästarna skulle få lite mer mat, och gosade lite med dem. Tre hästar kastade sig över det nya gräset. Den fjärde, Dimma, stod och tittade och funderade. Kom och pussades lite. Stod kvar och funderade en stund till, och lunkade sedan ut till gräset.

Det var visst jobbigt att vara ute på äventyr....

Nu har vi varit och ultraljudat Fía igen för att kolla att inget hänt, utan att hon fortfarande är dräktig. Det gick bra och visst är hon dräktig! Det är så spännande! Nu är det ca 8 månader kvar.....

Nu har Dimma lekt dressyrponny. Eller om jag ska vara ärlig så lekte hon töltande dressyrponny bitvis...

Vi red fram i det gamla ridhuset, och fröken Dimma kunde faktiskt gå därinne fast det fanns speglar! Det gick dock inte att gå rakt mot speglarna till en början, men sen kunde hon det. Hon var bara tvungen att vrida på huvudet och titta sig i spegeln när hon gick förbi på kortsidan. Idag vågade hon också nosa på hästen i spegeln, så jag tror nog att spegelrädslan är på väg att försvinna. Dessutom hade vi sådan tur att det inte fanns någon spegel i det nya ridhuset, där vi red programmet.

Precis som när vi var på Kulltorpsmästerksapet så blev hon lite bebis i ridningen. Saker och ting fungerade inte riktigt som hemma. Det var lite formproblem och kanske framförallt styrproblem. I och med detta så blev det också lite gångartsproblem, och tölten låg lite för nära till hands under framridningen, men hon gick helt okej.

När det sedan var vår tur och vi kom in i det nya ridhuset så tyckte hon att det var jätteläskigt. Det satt människor bredvid ridbanan, det var något konstigt staket, konstiga grejer med bokstäver och underlaget hade konstig färg. Hon var inte helt med mig när vi började på programmet, men vi lyckades (nästan) ta oss igenom.

Vid flertalet tillfällen blev det tölt istället för trav, och jag hade som sagt lite styrproblem. Formen var inte stadig och den var lite för hög. I ena galoppfattningen töltade hon iväg i supertölt. Galoppvolterna blev alldeles för stora och inte runda. I sista hörnpasseringen innan uppridningen på medellinjen råkade vi hamna utanför dressyrstaketet.

Min upplevelse av ritten var att det mesta, hade kunnat gå bättre, men trots det är jag väldigt nöjd med min häst. Hon är ju trots allt bara unghäst, och hon är ju faktiskt islandshäst!

Vad fick vi då för resultat? Jo, vi fick 58,9 %.

Ikväll ska jag och Dimma ut på äventyr. Äventyr av ett annat slag än de äventyr vi brukar åka iväg på. Jag måste erkänna att jag är nervös. Det här känns så obekant för mig, för att inte tala om vad det är för Dimma.

Vad ska vi göra då?

Jo, jag har visst råkat anmäla oss till en clear round i dressyr. En helt vanlig för "vanliga hästar".

Dimma hade innan igårkväll inte gått ett helt dressyrprogram, och jag har inte ridit dressyr på det sättet på 6-7 år. Det är dessutom i ridhus, och jag hoppas att det inte är för stora speglar, eftersom lilla fröken har lite spegelproblem.

Risken finns att vi blir lite spända och att det blir tölt rakt igenom, men jag tänker i alla fall att det är jättebra träning för oss att komma ut. Det finns ju alldeles för få småtävlingar för islandshästar, och då är ju det här en jättebra chans för oss att träna under lite andra former än en vanlig träning. Jag kommer att vara nervös. Vi kommer vara på ett nytt ställe. Dimma kommer förmodligen att reagera på de andra hästarna.

Det här blir spännande!

Jag har fått en önskan från Alexandra att jag ska presentera hästarna som finns hemma i hagen. Så under dagen idag (eller kanske imorgon) kommer det att dyka upp presentationer av alla fyra pållarna. Jag börjar här och nu med Dimma.

Då var det dags för sista sommarlovsveckan. Vem vet, det kanske är min sista sommarlovsvecka någonsin....

På något sätt har det redan blivit något planerat varje dag den här veckan och allting som är planerat är faktiskt hästrelaterat. Hmm, det märks vad som är viktigast i mitt liv. Eller kanske, vad som tar upp mest tid om jag får välja själv.

Jag har hittat en kurs som jag vill gå på första helgen i oktober. Från början skulle den kursen vara sista helgen i augusti, men på grund av för få anmälningar så har den blivit framflyttad. Det är en avelsvisarkurs för ungdomar, och det skulle vara så himla roligt att åka på det. Nu har de också skrivit att man har möjlighet att låna häst där, och det är ju bra. Egentligen vill jag ju ha Dimma, men jag vet inte om jag vill köra själv med transport och häst till Uppsalatrakten.

Helst skulle jag vilja hitta någon att samåka med. Det är ju roligare om man åker flera...

Det fanns bilder från Kulltorpsmästerskapet som jag och Dimma hade fastnat på, så jag tänkte dela med mig av dessa.

Idag har Dimma och Dynur varit hos hästtandläkare Torbjörn och fått munnen kollad.

Det såg helt okej ut i munnen, och det behövdes inga större åtgärder. Lite småfix bara, och så blir det återbesök igen nästa år. Kostnaden för besöket blev därmed mindre än jag hade räknat med, eftersom hon inte behövde så mycket behandling. Det är alltid trevligt när det blir så. Speciellt när det har gått ganska många dagar sen förra lönen....

Dynur var jättefin i sin mun, och behövde inte göra något alls.

Framöver ska jag skärpa mig och återigen bli duktigare på en sak som jag slarvat med den senaste tiden, nämligen att byta mellan olika bett och nosgrimmor och inte alltid ha samma.

När Dimma var hos tandläkaren förra året hittade de styngflugelarver i hennes mun, så i år har vi varit extra uppmärksamma på det och behandlat när det dök upp symtom. Tack vare det fanns det nu bara små spår kvar av dem, och de hann inte ställa till med lika mycket skada som förra året. Av någon anledning verkar det som att Dimma får mest besvär av dem, och Fia och Silver minst.

I torsdags var vi iväg till Kulltorp och red lektion för Anna. På morgonen kände jag mig inte alls så sugen på att rida lektion, men efteråt var jag glad att jag gjorde det. Dimma gick väldigt bra.

Vi fick träna på ovalbanan för att komma till rätta med det som inte riktigt fungerade i söndags. Jag hade en helt annan häst, och hon bjöd mycket mer framåt och var mycket mjukare. Vi kunde rida tölt på ovalbanan och ha flyt i tölten, vilket saknades i söndags. I traven fick vi inga galopprollningar och när vi sedan galopperade var också galoppen bättre.

Det var nog bra för lilla fröken Dimma och mig att vi fick en lektion på ovalen så tätt efter träningstävlingen. Bra för Dimma att inse att det inte var så farligt och jobbigt att springa på ovalbanan.

Anna sa att hon inte tyckte att Dimma var sig lik i söndags. Att hon såg tung och tråkig ut. I torsdags däremot sa hon att Dimma dansade fram.

Jag vet inte hur jag ska göra med tävlingen. Min lokalförening har sin tävling 10-11 september. Jag funderar på om det ska bli Dimmas första riktiga tävling, eller om vi ska vänta till våren.....

Jag skulle ha varit ledig från jobbet den här veckan, förutom i helgen, men på grund av sjukdom har jag fått hoppa in och jobba. Jag jobbade igår och idag, och ska dessutom jobba en stund imorgon också.

Därför får det jag tänkt skriva här vänta några dagar till....

Jag tycker inte om att tvingas att ta beslut. Jag tycker inte om känslan att det ena valet raderar den andra vägen helt. Men det är bara att inse att livet är fullt av val, och det gäller att tänka till, göra valet och sedan följa den väg man slagit in på. Det blir inte bättre av att man går och grubblar i all oändlighet. I så fall är det bättre att helhjärtat göra det man valt, och om det inte känns rätt efter ett tag, att försöka hitta en annan väg då. Kanske går det att vända tillbaka och välja det andra valet man hade. Eller också står man inför helt nya möjligheter.

Det gäller att hitta möjligheterna i livet, och inte det som känns omöjligt. Det gäller att se fördelarna och inte bara nackdelarna. Det gäller att komma ihåg att ha roligt.

Livet är en dans på rosor, men ibland råkar man trampa på en tagg.
Men livet ska inte bara vara en dans på rosor. Det ska vara roligt också!

Sen ska man också komma ihåg det här när man är mitt i någonting, och det, det är lättare sagt än gjort!

I söndags var jag och Dimma med på Kulltorpsmästerskapet.

Det var det första tävlingsliknande evenemanget som Dimma var med på, och vi var med i två grenar, V5 och T5.

För er som inte vet kan jag tala om att V5 är en lätt fyrgång och innehåller valfritt tempo tölt, arbets- till mellantempo trav, mellanskritt och arbets- till mellantempo galopp.
T5 är en variant av lätt tölt och innehåller arbetstempo tölt, därefter byter man varv och visar arbetstempo tölt på kortsidorna med tydlig steglängdsökning på långsidorna.

Dimma kändes inte helt som vanligt när jag började rida fram. Hon var lite tveksam och verkade tycka att det var bland det konstigaste hon hade gjort. När vi sen kom ut på banan för att rida så tappade hon framåtbjudningen och vi fick inget riktigt flyt. Tölten blev lite hackig. I traven fick vi två avbrott till galopp. Skritten var lite stressig och det blev en felfattning i galoppen. Detta resulterade i 4,0 från ena domaren och 5,3 från andra domaren (Anna).

T5 red jag mest för att Dimma skulle få prova på att gå två klasser på samma dag. Jag hade egentligen tänkt rida en annan töltklass, men eftersom min lokalklubb bara har T5 på sin tävling i höst så bestämde jag mig för att Dimma skulle få prova det. Hon gjorde trots allt fina ökningar på vår ridbana i fredags, första gången vi försökte göra det över huvud taget!
Dock var det samma sak i den här klassen, och hon tappade energin när hon kom in på banan. När jag red fram till den andra klassen ute på grusvägen så gick hon helt underbart i trav och galopp, och tölt också för den delen, men det kändes som att hon inte riktigt orkade på banan.
I T5 kom vi tvåa, men det var bara fyra som deltog.

Trots allt får jag nog vara nöjd med min häst. Hon är ju inte så gammal, och då kändes hon verkligen som en unghäst. Det känns dock som att det var ett bra tillfälle att träna på. Hon måste ju komma ut och vänja sig!

Tyvärr hade vi inte med oss någon kamera, men det kan hända att Dimma och jag har fastnat på kort tagna av någon annan. Det vet jag dock inget om ännu...

 

Det här är vad jag har att se fram emot det här året. Jag tycker att det ser överkomligt ut!

När allt detta är avklarat, då är jag färdig och blir en Legitimerad Receptarie!

Smulpaj är riktigt gott, och egentligen väldigt smidigt att göra.

Igår gjorde jag en smulpaj med rabarber och äpplen. Istället för vetemjölet i smuldegen använde jag dinkelmjöl (och så var det givetvis havregryn också).

Idag har jag gjort en likadan smuldeg, men det är bara äpplen, och så kanel också. Hoppas på att det också ska smaka bra!

Idag bara måste jag få ösa lite beröm över min fina lilla häst!

I förmiddags var vår dressyrtjej ute och hade lektion med oss. Tyvärr glömdes kameran hemma, så jag kan inte visa några bilder, men ni får tro mig ändå när jag säger att min fina lilla häst var jätteduktig och jättefin!

Vi började med att träna mycket övergångar, och växlade då mellan skritt, trav, tölt och halt. Dimma gjorde jättefina övergångar, och jag tror att halterna var bättre än någonsin. Töltövergångarna kändes också väldigt mjuka och med flyt, och det gjorde travövergångarna också.

Resten av övningarna flöt också på bra. Vi provade på öppna i trav för första gången, och det gick riktigt bra. Det var ju inte perfekta öppnor, men en väldigt bra början.

Vi avslutade med något jag inte trodde att Dimma kunde, men som gick mycket över förväntan, nämligen tempoväxlingar i tölt. Jag var fantastiskt nöjd med dem!

Imorgon ska Dimma vara ledig och på söndag ska vi åka till Kulltorp igen. Den här gången är det dags för Kulltorpsmästerskapet 2011, vilket jag ser som bra tävlingsträning för Dimma.

Idag har jag ridit på min Fíahäst! Det blev ca 10 minuter skritt, eftersom hon inte har blivit riden på ett tag. Eftersom hon inte har någon egen sadel nu, och är lite rund om magen, så red jag med ridgjord och fårskinn. Men vilan verkar ha gett fröken Fía lite idéer, för helt plötsligt kom hon på att hon bara inte kunde gå förbi ett ställe! Fånfía <3 !


Efter Fía red jag en sväng på Dimma, tillsammans med mamma/Dynur och Nisse/Silver. Dimma hade så bra tölt idag! Jag tror att det kan ha varit den bästa tölt hon visat på en ridtur i skogen. Jätteduktig var hon!

På kvällen igår så lade internet av för oss. Det kan hända ibland att jag har lite problem med internetuppkopplingen på övervåningen, men det brukar sällan vara några problem där nere. Mamma dator som står precis bredvid modemet och routern brukar alltid ha internetuppkoppling. Någon gång har det bråkat även på den, men då har det räckt att dra ur sladden till modemet, vänta några sekunder, och sen starta det igen, så har det fungerat. Igår gick inte det, så vi började misstänka att felet låg någon annanstans.

En stund efter att internet slutat fungera ringde mammas mobiltelefon. Då var det min syster, och hon talade om för oss att det inte gick att ringa till hemtelefonen längre. Som tur var fungerade våra mobiltelefoner!

Nisse, mammas man, var på jobbet och kunde kolla runt lite på internet, och hittade på lokaltidningens hemsida att det var ett misstänkt kabelfel här i närheten och att det var anledningen till att det var svårt att komma fram på telefon här i området. Det stod också att det påverkade både det fasta och det mobila nätet.

Idag har det i alla fall fungerat igen. Nästan i alla fall. Det har tydligen varit några kortare avbrott idag, men det är inget som jag har märkt.

Men snacka om att man är beroende av internet och telefon. Så konstigt det kändes att vara utan!!!!

Ikväll har jag och Dimma varit hos Anna i Kulltorp och ridit programridning.

Först när vi kom dit var Dimma på fånhumör och tyckte att saker och ting var lite läskiga. Det gick inte att skritta ordentligt och stackars Dimma var ensam i hela världen. Det brukar alltid hända massa saker när man är där, och det brukar vara massa hästar som rör sig överallt, men ikväll var det lugnt och då var det läskigt.

När vi sedan red program saknade jag Dimmas vanliga framåtbjudning, och jag upplevde att det kändes väldigt vingligt. Det hade dock inte sett vingligt ut, så det var ju bra. Däremot var det energifattigt i alla gångarter utom skritt, som istället var överilad. Efter att ha ridit programmet gick Anna igenom vad hon tyckte, och därefter hade jag möjlighet att få rida en gång till och ändra på det hon kommenterade. Då fick vi till riktigt bra gångarter, och här kommer några av kommentarerna/poängen vi fick:

Nu har jag precis kommit hem efter min sista jobbdag den här veckan, och kanske också sista dagen på sommarjobbet. Framöver verkar jag bara jobba helg igen, så där som jag gjort i snart ett år. I och för sig är det inte de tiderna nästa helg jag jobbar, så den kanske räknas med till sommaren.

Nu är jag i alla fall ledig ett par veckor innan det är skola igen, men jag antar att dagarna kommer att gå ganska fort även utan jobb.

Imorgon ska Dimma och jag åka på programridning hos Anna (Kulltorp). Det ska bli väldigt spännande att få lite poäng på Dimmans gångarter. Jag funderar ju på att låta Dimmas tävlingspremiär bli om ca en månad....

Dagens korta, och intetsägande blogginlägg är härmed avslutat

Brist på farmaceuter stänger apotek kunden man höra på rapport idag (tror jag i alla fall, eftersom det finns på deras hemsida)

Nu känns det som att hösten är på väg, trots att de senaste dagarna har bjudit på solsken och värme.

Det blir mörkare och mörkare ute. Jag märker det tydligt de dagar då jag jobbar sent. De senaste kvällarna när jag har åkt hem från jobbet har mörkret varit på väg.

Det är dags att börja tänka på att använda reflexer om man är ute kvällstid. Igårkväll när jag åkte hem så mötte jag en cyklist, som inte hade lyse eller reflex. Jag såg den bara när den var precis i ljuset från min bil, och så fort vi hade mötts såg jag i backspegeln hur den försvann i mörkret. De som körde i den filen kan knappt ha sett cykeln förrän de var framme vid den..... Farligt, tycker jag.

Det bästa med mitt jobb förra sommaren var luftkonditioneringen som fanns där inne där vi satt. När det var supervarmt ute var det så otroligt skönt att komma in i den svala lokalen. Däremot var det mindre skönt när man gick ut därifrån och satte sig i en bl (utan AC) som hade stått ute i solen hela dagen....

Det sämsta med mitt jobb den här sommaren är nog att det inte är lika bra luftkonditionering, utan att det brukar vara lite för varmt för mig. De senaste dagarna har det varit ännu värre, eftersom något tydligen gått sönder, så att det har varit ännu varmare hos oss.

I förrgår när jag åkte hem från jobbet, var det svalare i bilen som hade stått ute hela dagen, än vad det var inne på jobbet. Det säger en del.....
Igår jobbade jag kväll, så då var det mycket svalare ute, och det var helt underbart att komma ut i den härliga kvällsluften!

Nu kommer jag publicera en text som inte är skriven av mig, utan av min syster Tilda. Texten är tagen från hennes blogg http://vardag.doftfriaplatser.se.  Texten är ganska lång, men snälla ni, läs den!!!!

Jag rekommenderar också ett besök på bloggen, där man kan läsa om livet för en doftöverkänslig ung människa.

 

TILLGÄNGLIGHET - FÖR VEM?

Tillgänglighet och lika villkor debatteras hett i samhället. Men det verkar som om man bara är inkluderad ifall man har en annorlunda religion, en olik sexuell läggning eller ”rätt” funktionshinder. Jag vill inte bråka, inte ställa till problem, inte kräva mer än vad som är rimligt, men eftersom alla pratar om tillgänglighet kan jag inte låta bli att ta upp diskussionen. Jag som bokstavligt talat lever i ett utanförskap. Jag vänder mig därför till min närmaste omgivning – universitetet där jag studerar. Där pratas det mycket om ”lika villkor” och jag bestämmer mig för att kontakta organisationen på universitetet som heter just så ”Lika villkor”.

 

Svaret från kvinnan på ”Lika villkor”är inte nytt för mig. Det lyder något i stil med ”Rent krasst kan vi inte hindra att studenter och anställda har parfym.” Snäll och foglig som jag är nickar jag och håller med – för man kan ju inte hindra folk att använda parfym. Men så tänker jag efter i min ensamhet. Är det verkligen så? Kan man inte förbjuda människor att använda parfym i vissa sammanhang? Om folk avstår parfym kan alla vara med – om de inte gör det blir några lämnade utanför, ensamma och isolerade.

 

Ofta ses detta svar i samband med kommentaren att det inkräktar på folks personliga integritet att förbjuda dem att använda parfym. Men om en person har ett moln av parfym tiotals och inte allt för sällan hundratals meter omkring sig – kan man då säga att det är deras personliga integritet, deras personliga sfär det handlar om. Deras ”väldoft” inkräktar ju på så många andra människors personliga sfär. Dessutom resulterar någons ”väldoft” i att andra människor blir lidande, ja rent av misshandlade.

 

Istället för parfym skulle vi kunna ta exemplet att gå naken. Vi byter ur orden i samma resonemang. ”Rent krasst kan vi inte hindra att studenter och anställda går nakna” Men se det kan man faktiskt. För det är förbjudet att gå naken på allmän plats. Här är det ingen som talar om att det inkräktar på folks personliga integritet att förbjuda dem att ha på sig vad de vill – i det här fallet ingenting.

 

Begreppet tillgänglighet blir nästan komiskt i samhällets totala oförmåga att definiera vad det egentligen betyder. Det är så starkt styrt av sammanhang och samhällsnormer. Vi får inte gå nakna på offentlig plats, men vi får dränka oss i parfym. Vi får inte ta med hunden in i affären, men det är helt ok att den följer med på bussen. På sjukhuset får man ta med allergiframkallande blommor och ha kläderna indränkta i stinkande sköljmedel, som smittar av sig på alla textiler i dess närhet. I affären tittar folk snett på en som går in i stallkläder, men personen i fråga får stå utanför dörren och röka och ta med sig ett rökmoln in i affären. Kanske tillsammans med ett doftspår av morgonens starkt överdoserade rakvatten som fortfarande luktar alldeles för mycket. Jag vill egentligen inte gå in på vad som är ”rätt” och ”fel” här utan bara försöka belysa begreppets diversitet. Till begreppet räknas ju dessutom hur lättförståeligt ett formulär är.

 

Som funktionshindrad känns det ofta som om man bara innefattas av ”tillgänglighet” om man är rullstolsburen. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är självklart att man ska göra samhället tillgängligt för rullstolsburna. Men borde det inte vara tillgängligt för alla i den mån det är möjligt? Det är faktiskt möjligt att förbjuda folk att använda parfym på offentliga platser. Ingen människa blir väl sjuk eller hindrad i sitt liv av att avstå rakvatten? Ingen människa behöver gå runt smutsig för att det inte är parfym i tvålen? Kläderna blir inte renare för att de dessutom dränks i en allergiframkallande kompott av kemikalier som luktar? Affärerna går väl inte i konkurs för att de placerar parfymfria produkter för sig och ställer parfymerade produkter i ett hörn där man inte behöver passera? Läkaren ställer väl inte rätt diagnos på patienten bara för att han/hon har handkräm med stark doft?

 

På tal om läkare är det också konstigt att de får möta sin doftöverkänsliga patienter med parfymerade produkter på sig. Hade läkaren istället tvingat sin rullstolsburna patient att kravla sig upp för en trappa för att möta honom/henne skulle nog folk reagera.

 

Visst finns det sammanhang när det kan vara trevligt med lite parfym. Det förstår jag också. Visst kan man väl få dutta på sig en gnutta parfym om man ska gå på middag eller på fest och vara lite extra fin. Om kläder och hår är tvättat parfymfritt luktar man ju dessutom som sin dyra fina parfym istället för en doftsymfoni av billig tvålparfym och sköljmedel.

 

Jag kräver inte att jag ska kunna gå på krogen. Jag kräver inte att jag ska kunna gå på konsert, även om det vore oerhört trevligt. Jag kräver inte heller att jag ska kunna vistas i folkmassor eller gå till simhallen. Däremot kräver jag att jag ska kunna uppsöka vårdinstanser ifall jag blir sjuk, utan att bli ännu mer sjuk pga doftämnen. Jag kräver också att jag ska behandlas med respekt av vårdpersonalen.

 

Jag kräver inte att jag ska kunna gå och handla utan att reagera på någonting, men det vore däremot trevligt om jag slapp slänga mat för att tvättmedelslukt från affären tagit sig igenom förpackningen. Det vore trevligt att kunna åka kollektivt och att träffa andra människor – att ha att socialt liv. Det vore trevligt om jag kunde gå till universitetet där jag studerar utan att bli sjuk och behöva gå hem till sängen för att jag blir så utmattat av dofterna. Det vore inte bara trevligt. Jag kräver min rätt till utbildning och arbete. Jag vill inget hellre än att dra mitt strå till stacken när det gäller Sveriges och min personliga ekonomiska utveckling.

 

Vem är då tillgänglighet till för kan man fråga sig. För alla? Jag önskar tillgänglighet i samhället för mig som doft- och kemikalieöverkänslig. Ingen ska väl behöva leva isolerad i sitt hem, och trots det bli sjuk av andras dofter?

Idag packade mamma, jag och hundarna in oss i bilen och åkte på en liten utflykt.

Första anhalten var Smultronstället i Söderköping. För er som inte vet vad det är så kan jag tala om att det är en glassrestaurang, där det finns många olika glassar i många olika kompositioner. Det allra bästa med Smultronstället, för min del, är att man kan få mjölkfria alternativ, och det utan några som helst problem. Toppenbra tycker jag!
Hundarna tyckte också att det var ett trevligt ställe, eftersom det är okej att ha med sig hundar på uteserveringen. Dessutom blir hundarna bjudna på glass. Turbo tyckte att han hade kommit till himlen, för glass var nog bland det godaste han hade smakat!

När glassen var uppäten letade vi oss ut till en tygaffär, men tyvärr hittade vi inte det vi letade efter. Istället letade vi reda på ett matställe där vi kunde äta lunch. När vi var riktigt, riktigt mätta bestämde vi oss för att lämna Söderköping, men lyckades hamna på någon fabriksförsäljning av stödstrumpor. Jag lovar, hur fånigt det än låter så är det otroligt skönt med stödstrumpor efter några heldagar på jobbet!

Hemvägen blev verkligen inte den närmaste vägen, utan vi fann vägen till Gamleby, där det inhandlades lite mer oljor på Crearome (Mer info i det här blogginlägget från vårt förra besök där). Sedan åkte vi hem.

Dagen avslutades sedan med en trevlig kvällspromenad, tillsammans, hela familjen, dvs. Mor, Nisse, jag och hundarna.