Jag fick en bekräftelse idag att man ska tro på sin magkänsla. Man ska också lyssna på sina djur och försöka förstå vad de säger.

Den senaste veckan har jag upplevt att något inte varit som det ska med Dimma. I helgen blev jag helt övertygad om att hon hade något knas i munnen. Igår (måndag) ringdes ett samtal till Djurtandvårdskliniken i Söderköping, och turen var på Dimmas sida, för de hade ett återbud så att hon kunde få en tid redan idag. Vi skulle dessutom ändå åka dit idag, eftersom hunden skulle göra ett tandläkarbesök.

Egentligen var det några timmar mellan Dimmas och Tigers tider, men de lyckades pussla så att de hann med båda djuren efter varandra.

Hur var det nu i munnen på henne då?



Jo, mycket riktigt var det något som inte riktigt stod rätt till med Dimma. Sedan tidigare vet jag ju att hon har tendens till underbett, och därmed brukar ha lite underbettsslitning, och så även idag, men det fanns också en tand som var något överrörlig och så hade hon en liten foderinpackning.

Enligt dem var det inte så farligt, men tydligen tillräckligt mycket för att påverka Dimma. De sa att en häst skulle kunna fungera jättebra med de problemen, men Dimma verkar vara väldigt känslig och har ju faktiskt sagt till.
Det var inget jätteallvarligt idag, men det hade kunnat bli mycket värre om det inte åtgärdats i tid.

Min magkänsla var ju att Dimma visade att det var något som inte stod rätt till, och så var det ju faktiskt. Jag tror också att det visar att vi känner varandra ganska bra, Dimma och jag, eftersom jag direkt kände att det inte var som det skulle, trots att hon egentligen inte visat speciellt mycket.

 

Två stycken nyexaminerade receptarier!!!!

 

Sanna och Lina

 

Nu är de här åren över, och det är snart dags att ge sig ut i verkligheten. Ut i arbetslivet.

 

 

”Jag tävlar inne hos Emmelifotograf om en porträttfotografering för en person eller ett djur. Fotograferingen är 60 min och innehåller 5st högupplösta bilder på CD skiva . Bilderna skickas hem via ett webgalleri där Ni kan titta på dem i lugn och ro för att välja era favoriter. Allt till ett värde av 750 kr.”
Var med och tävla HÄR du med”

Hej!
Jag heter Dansari från Gripenberg och är två veckor gammal!

 

Han är ju inte helt lätt att ta kort på, den lilla nyfikne sötnosen!
Mobiltelfonen var ju jättespännande, så den behövde han faktiskt undersöka, sa han.

 

 

Har man åkt till och från station Sundbyberg idag så får man väl helt enkelt lyssna på den här låten.

Just nu (som vanligt) så springer livet på i full fart. Det är mycket som ska hinnas med, och tiden är inte alltid på min sida. Nu sedan Dansari föddes vill jag åka till stallet så ofta som möjligt, så den här veckan har jag knappt varit hemma hos mig alls.

Fía och Dansari verkar må bra. Det är full fart som gäller, om Dansari får bestämma. Fast Fía kan hon också!

Jag har ju sagt till mig att jag ska få köpa en tröja från 66° North när jag tagit examen.

Nu är det mindre än en månad kvar till examen. Igår var jag på Sharpman, och hittade den den tröjan jag vill ha på rea (nästan halva priset).

Jag tror att det var meningen!

Igårkväll var jag på dansföreningens knytis. Biljetterna till knytiset fick köpas för ett par månader sedan. Jag kunde inte vara med då, men en jag känner köpte en biljett åt mig, efter att ha övertalat mig att jag skulle gå.

De senaste dagarna har jag dock inte varit helt säker på om jag skulle gå eller inte. Men så igår bestämde jag mig trots allt för att jag skulle gå (tack alla som peppat mig!). Jag tog bilen, för att kunna åka därifrån om Fía skulle få för sig att föla.

Jag hade en otroligt trevlig kväll, och är glad att jag åkte dit. Jag hade inte behövt oroa mig för Fía, men sådant vet man ju inte innan.

Jag känner att det här mest bara blir ett inlägg där jag är så nöjd med allting så jag kan väl helt enkelt sammanfatta det med bra sällskap vid bordet, bra band som spelade, bra danser och trevligt folk.

En sak till som gjorde mig så glad var alla fina saker som jag fick höra från flertalet människor. Det värmer verkligen när man får höra sådant!

Idag är jag lite trött (Gick och lade mig vid halv tre och upp vid åttatiden), och har lite ont i benen, men det var det verkligen värt!

Inget föl ännu...

Det känns så otroligt märkligt att gå och vänta på fölet. Spännande, nervöst, overkligt men ändå nära och på riktigt. Det är ju så nära nu, och det kommer ju bara närmare och närmare hela tiden....



I fredags fick Dimma åka i sin älskade hästtransport. Vi skulle åka och träna för Åsa Nevander Holmén.
Jag fick börja med att rida lite fritt, för att hon skulle få se hästen. Sedan började hon jobba med oss, eller rättare sagt, med mig. När jag gjorde bättre, blev Dimma bättre.

Det jag framförallt tar med mig från det här ridpasset är följande. Jag fick höra att jag var lite för aktiv i tölten, och då framför allt med höfterna. Jag behövde slappna av och sluta tjata på Dimma med sätet hela tiden. Jag ska inte göra det svårare för mig själv än vad det är.

Åsa fick rida några varv på Dimma, så att jag skulle få se henne. Det var kul för mig att få se Dimma, och jag blev faktiskt förvånad över vad jag såg. Hon är ganska fin, min lilla häst (vilket Åsa också sa till mig).

Jag var riktigt nöjd efter ridpasset, och kände att jag förstod vad det var jag skulle göra. Jag tyckte att Åsa var bra på att säga till när man inte gjorde rätt, men lika bra på att säga till när det blev rätt. Jag rider gärna för henne fler gånger.

Det roliga var att dagen efter när vi var ute i skogen så tänkte jag verkligen på det vi tränat på, och jag tror inte att Dimma har gått så bra som hon gjorde då någon gång tidigare. Det var en jättebra känsla i allting, och hon kändes uppmärksam och fin. Det var som att hon tyckte att när jag slutade tjata på henne hela tiden så kunde hon vara uppmärksammare när jag sade något till henne. Det var en otroligt härlig ridtur!