Eftersom jag inte är hemma idag kommer här ett tidsinställt inlägg. Jag befinner mig på Aussiespecialen (specialutställning för Australiska Terrier), och därför kommer här ett väldigt passande inlägg som beskriver hur jag blev Aussiefierad. Det var från början skrivet som en artikel till Aussieposten, klubbtidningen som finns.

 

Aussiefiering

- Jag vill ha en Australisk Terrier, sa min mamma en dag för ungefär fyra år sedan. Nästa gång jag skaffar hund ska det bli en Australisk Terrier.

En Australisk Terrier, tänkte jag, vad är det för något?

 

På en liten lokal agilitytävling fick jag äntligen träffa ett par Australiska Terrier. Ska jag vara ärlig förstod jag inte riktigt varför mamma blivit så förtjust i dem. Visst var de söta och trevliga, men utseendet tilltalade mig inte riktigt. Det var något som kändes konstigt och oproportionerligt, tyckte jag som var van vid Jack Russell Terrier. De hade ju så lång rygg, korta ben och stora huvuden, de där Aussierna, och dessutom upprättstående öron. Jag var van vid kvadratiska hundar som skulle ha öron som hängde nedåt (vilket vår ena russell inte riktigt förstått).  
Men vi skulle ju inte ha någon hund då, så det var inget jag behövde fundera allt för mycket på.

 

När vi så skulle köpa en ny hund kom ämnet upp igen. Mamma var säker på att det var en Aussie hon ville ha, och hon hade nästan lyckats sälja in rasen hos mig. Jag var dock inte helt övertygad, men vi kom fram till att vi skulle åka och titta på en Aussievalp. Väl framme hos uppfödaren fanns en hel Aussieflock. De flesta valparna hade redan hunnit åka, det var bara den vi skulle kolla på och en bror till honom som var kvar. När jag satte mig på golvet, så sprang hela flocken fram till mig, flera vuxna hundar och två små valpar. Ska jag vara ärlig är inte sprang rätt ord, de myllrade över mig, var överallt och rörde sig så mjukt och fint och de var så trevliga, både mot mig och mot varandra. På fem minuter var jag övertygad. Vår nästa hund skulle vara en Aussie.

 

Tiger

 

Under de följande åren blev jag mer och mer ”aussiefierad”, för nu hade jag insett att de var riktigt trevliga hundar! Vår kille var ett väldigt trevligt exemplar och så otroligt vänlig. Hans största fel, enligt mig, var att han var en sådan otrolig mammagris. Visst kunde jag låna honom och träna med, men var mamma i närheten så hade han hela tiden koll på henne. Han protesterade ju inte mot att jobba med mig, inte så mycket i alla fall, men markerade tydligt att han var mammas hund.

 

Hur var det där med lång rygg, korta ben och stort huvud? Ja, de ser ju fortfarande likadana ut, men det är ju så de ska vara! Nu tycker jag att de är perfekta som de är, och skulle inte vilja ändra på något. Jag är helt fascinerad av deras ansiktsuttryck och hur de kan prata med ansiktet och öronen. De blir så otroligt personliga.

 

Tiger och Kalle Kalkon

 

Alla gånger vi var någonstans och träffade fler Australiska Terrier så slogs jag av hur trevliga de var, och framför allt av hur vackra jag tyckte att de var i grupp. En Aussie är fin, men många tillsammans ger det en helt annan dimension.

 

Så en dag kom den sorgliga dagen då vår Aussiekille var ensam kvar, utan hundkompis. Vi tänkte att vi bara skulle ha en hund, men det gick inte, eftersom han inte ville vara ensam. När en ny hund började diskuteras var jag säker, det var en Aussie till jag tyckte att vi skulle ha. Vi åkte till en uppfödare som hade en valp kvar, en liten hane. När vi var där och tittade slogs jag igen av hur trevliga hundar de är. Förutom de tre valparna fanns där två vuxna tikar och en lite äldre hanvalp och vi kunde bara släppa in vår kille utan några protester alls. Men meningen med besöket var ju trots allt att titta på den lilla valpen, och det gjorde vi. När jag höll honom så kröp han intill min hals, så nära han bara kunde, och när jag skulle lyfta bort honom så gnällde han. Jag var såld, det var våran valp.

 

 

Idag har valpen blivit nio månader gammal, och de är så fina tillsammans, våra Aussiepojkar.  Valpen är lite mer framåt och terrier än den vuxna hunden, men väldigt pigg och positiv att jobba med.

 

Det är ju inte rasen som avgör om det blir en trevlig individ, utan alla är olika och uppfostran spelar också in i hur hunden blir. Men är det verkligen en slump att de allra flesta Australiska Terrier som jag har träffat är trevliga hundar? Eller har vi allihop helt enkelt förälskat oss i en underbar ras.

 

För några år sedan var min dröm att ha en Shetland Sheepdog, men ju mer tid jag har spenderat med våra Aussiepojkar, ju mer har min drömhund ändrat utseende. Nu är den misstänkt lik en liten Terrier från Australien. En liten terrier full av energi och äventyr, men som samtidigt blir en trogen kompis. En Aussie helt enkelt!

 

- Puss på dig, Sanna! säger Tiger