Min lilla häst gjorde mig glad, både igår och idag. Jag hade fått för mig att det inte var lika roligt att rida längre, men det tog hon ur mig. Jag antar att det är skolstressen som spökar för mig och att jag har haft svårt att uppskatta allt annat på grund av det.

Igår var vi ute en sväng i skogen och det var så avkopplande och härligt. Det mesta kändes bra och hon kändes bara så positiv. Tölten hade kunnat vara bättre, speciellt i ett lite högre tempo, för hon kändes något passig, vilket hon inte brukar vara, men det kan ju bero på att hon inte var ordentligt genomriden på några dagar.

Idag var tölten mycket bättre. Till en början fick hon tölta ställd, först åt ena hållet och sedan åt andra. Sen flyttade jag henne litegrand i sidled, och så var hon mjuk och fin och takten var bättre. Idag red vi alla tre hästarna tillsammans (Fía fick stå inne i stallet och äta mat), och de var duktiga allihopa. Vi avslutade ridturen med att klättra en backe i grushålan.

När jag rider Dimma så varierar jag alltid bett och nosgrimmor. De senaste månaderna har jag försökt att inte ha samma kombination två dagar i rad. Men det är något som jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på. Något som inte riktigt känts bra, och nu tror jag att jag har kommit på vad det är. Dimma tycker inte om att ha något som trycker på nosryggen. Nu verkar det som att hon trivs bäst med engelsk nosgrimma. Men jag kommer försöka variera ändå. Det är ju bra om hon lär sig att acceptera de andra.