Nu sitter jag vid ett annat fönster än jag brukar vid, och istället för att ha utsikt över hus så ser jag ett öppet landskap. Dock förstörs utsikten av järnvägen som går bredvid huset och av den lite större vägen en bit bort. Det är en bit dit, men eftersom landskapet är så platt så ser man vägen. Det är trots det ganska vackert. Speciellt med all snö som ligger på marken. Men den här utsikten har ändrats. Förr låg det ett hus här bredvid, men det är numera rivet eftersom järnvägen håller på och ska utökas till dubbelspår.

Jag sitter hemma hos min pappa, vid hans köksbord. I det här huset bodde jag mina fem första år, så egentligen är det en ganska bekant utsikt jag har när jag vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Jag sitter här och pluggar, och ska snart gå ut och fodra hästarna och åka hem.

Jag valde att vara här idag, eftersom jag inte ville åka fram och tillbaka mellan fodringarna. Våra hästar bor ju härute på gården, och även att det inte är så långt hem så kändes det onödigt att åka fram och tillbaka idag. Jag vill ju vara nära Dimma idag, för att kunna kolla till henne.

Hon verkar må bättre idag, vilket är jätteskönt. Hon har fått extrablött betfor och kokade linfrön och åt med god aptit. De senaste målen mat har hon ätit i hagen tillsammans med kompisarna och det verkar inte vara några problem med henne. Vi gick på en promenad, och hon klev på bra. Dessutom mötte hon tåget, antagligen för första gången.

Under tiden jag pysslade runt i stallet så kom en man från Anticimex och skulle kolla till råttfällorna. Dimma charmade honom och han stod och gosade med henne en stund. När jag sa att hon var inne för att hon inte mådde så bra häromdagen frågade han vad det var med henne och hur hon mådde nu. Dimma kletade till på köpet linfröklegg på hans jacka, men det sa han ingenting om. Lilla söta Dimma!

Nu ska jag alldeles snart gå ut och mata hästarna igen, och sen ska jag åka hem.

Jag väntar med spänning på att få träffa familjens nya "lillebror" som snart kommer hem!