Dumtummen
Dumtummens historia
I maj 2008 var det idrottsdag på skolan och vi skulle spela Volleyball. Innan vi började spela pratade jag med en klasskompis, som inte var helt säker på att hon ville vara med och spela eftersom hon är violinist och inte ville ha handskador. Jag förstod henne och tyckte att hon skulle vara rädd om sina händer. Då hade jag ingen tanke på att något kunde hända mig.
Jag är verkligen ingen stjärna när det gäller Volleyball, tvärtom, men jag försökte ändå göra mitt bästa. I slutet av den sista matchen vi spelade hände det som inte var så bra. Jag slängde av ren reflex ut vänsterhanden för att ta en boll som jag egentligen insett att jag skulle missa. Jag missade inte, utan fick bollen rakt på tummen som pressades bakåt. Då direkt när det hade hänt gjorde det så ont att jag inte kunde röra på handen, men tänkte att det går ju över snart.
Värken i handen blev bättre, men tummen ville inte sluta göra ont.
Jag gick till skolsköterska och vårdcentral. I januari 2009 röntgades tummen. Det fanns inget skelettfel men jag hade ju fortfarande ont. Jag fick en remiss till ortopeden, som i sin tur skickade remiss till handkirurgen på US i Linköping.
Under den tiden fick jag många olika förslag på vad som kunde vara fel, men allt var just förslag. Dessutom var de ganska oense. En läkare tyckte att det kunde vara så att ledbandet var uttöjt, nästa sa att så var det inte och den tredje tyckte att det visst var så.
I oktober 2009 fick jag träffa en specialistläkare i handkirurgi på US i Linköping. Han bedömde att ledbanden var okej, och att det antagligen rörde sig om en kraftig stukning. Den borde däremot inte göra så ont efter så lång tid. Vad som bestämdes då var att jag skulle få en ny tid då det gått två år efter skadetillfället, dvs i maj 2010.
Vad innebär skadan för mig?
Jag var en hyfsad kontrabasist med ambitionen att blir bättre, men idag kan jag inte spela.
Jag har spelat i många olika sammanhang och kan ge ett smakprov på de tillfällen som verkligen har sporrat mig att hålla på med min musik.
När jag var 14 år gammal fick jag vara med och spela med de musikstuderande på Lunnevads folkhögskola, eftersom de saknade kontrabasist. De efterföljande åren blev jag tillfrågad om jag ville vara med vid speciella tillfällen då de behövde en klassisk kontrabas.
Nyårsafton 2007 fick jag vara med och spela nyårskonsert tillsammans med Linköpings Symfoniorkester, LISO. Jag fick även vara med på en annan produktion i under 2008. Nyårsafton 2008 hade jag fått min skada och hade värk i tummen, men jag ville så gärna spela den konserten så jag gjorde det, med hjälp av värktabletter. Det var sista gången jag spelade ordentligt, jag kände då att det inte fungerade.
Min plan var att jag skulle ta i alla fall ett år efter gymnasiet och satsa på kontrabasen. Jag hade tänkt söka till Lunnevads folkhögskola och verkligen ge spelandet en chans. Så blev det alltså inte.
Även om min tumme skulle sluta göra ont snart, så kommer jag nog aldrig att spela på samma sätt. Jag har tappat så otroligt mycket de här åren, både styrka och teknik.
Att jag har haft ont i tummen har också påverkat mig, i lägre grad, vid ridningen. Idag jobbar jag dock på att hålla händer och armar på ett korrekt sätt, och då känner jag av tummen mindre, men vissa dagar gör det ont efter att jag har ridit.
Jag kan också känna av tummen på jobbet, när jag står och plockar med grejer och vid bilkörning. Speciellt i mörker när jag ska slå på och av helljuset. Jag har så små händer så jag når inte riktigt ljusspaken, utan måste ta tag med tummen om ratten för att nå. Det gör ont. Jag kan också ha svårt att öppna burkar och flaskor, när jag måste vrida med ena handen och hålla emot med den andra.
För ca ett år sedan
Det är nu konstaterat att det inte går att göra något åt min tumme. Enligt läkaren har tillståndet blivit ganska konstant efter två år. Jag har visserligen mindre ont nu än under första året, men det smärtar fortfarande och spela går inte.
Varför jag har ont går inte att säga, men teorin är att jag i grunden är lite för rörlig i mina leder, och sedan när jag fick ett slag på tummen förvärrades det ytterligare på ett sådant sätt att det smärtar vid belastning.
Nu ska försäkringsbolaget kopplas in och så får vi se vad de säger.
Idag
Nu har det snart gått tre år sedan jag fick skadan, och jag känner fortfarande av den. Spela kontrabas kan jag inte göra. Jag spelade några få minuter igår, men det var första gången på hur länge som helst, och mer än så klarar jag inte av.
Försäkringsbolagets utredning är klar, och även det försäkringsbolag som skolan hade vid skadetillfället har fått göra en utredning. Fast, tummen blev inte bättre för det.
Slutsats
Jag får alltså dra slutsatsen att jag inte längre är någon kontrabasist.
Jag kan dra en slutsats till: Jag ska ALDRIG mer spela volleyball!
