Jag har insett att det bästa när man har jobbiga saker att göra, är att göra dem direkt, så är man av med dem sen!

Nu känns det som att jag faktiskt har kommit igång med exjobbet. Idag har jag tagit första kontakten med en del av de personer som jag vill intervjua, och av de tre som jag har fått tag på så har alla sagt ja. Skönt!

Utöver de tre som har gått med på intervju, så har jag också fått tag på telefonnummer till ytterligare två stycken som jag vill fråga. Jag har också skickat iväg ett mail och frågat ytterligare en person.

Jag är igång!

Sedan jag var liten har jag haft någon form av dröm ett någon gång få dansa Hälsingehambon. Tyvärr verkar det som att den drömmen aldrig kommer att bli verklighet. Det verkar nämligen som att Hälsingehambon läggs ned.

Beslutet att lägga ned Hälsingehambon verkar vara ekonomiskt. Trots att Alliansen Hälsingehambon, som ordnat tävlingen de sista åren, konstaterat att förra årets tävling gått ihop ekonomiskt, så har Alliansen fått avslag på sin ansökan om stöd från länsstyrelsen.
Denna information hittade jag på helahälsingland.se, direktlänk här. Det går att läsa mer om det här.

Jag tycker att det är väldigt synd att man inte satsar mer på en sådan här sak. Det är ju ändå, som de skriver, ett svenskt kulturarv.

När jag var i Kalmar förra veckan så passade jag ju på att hälsa på min bror och hans familj. Min lilla brorsdotter Astrid, som nu är 8 månader gammal, växer så att det knakar!!!

En del av dagens pälsskörd

 

Dimma har också börjat fälla, men inte Dynur och Silver.

 

Ibland har jag funderat på om det är dags för mig att sluta med hästarna. Kanske inte för alltid, men i alla fall en period nu och se hur det känns.

Men så åker jag ut till stallet och rider ut en sväng på min Dimmahäst. Och när jag sitter där på hennes rygg och hon dansar fram i tölt, då kan jag inte förstå hur jag kan tänka tanken att sluta rida.

Idag skulle hon ha fyllt 9 år, min älskade lilla hund Timjan.

Ibland funderar jag på om det är tur att det är så roligt att dansa, eller om det är synd att det är så roligt att dansa...

Att gå kurs är en sak. Där vet man att man hela tiden har någon att dansa med, eller om det är ojämn fördelning så får alla dansa lika mycket. Man behöver inte bjuda upp eller bli uppbjuden, och alla dansar med alla. Man vet att man får dansa med den/de som man upplever som roligare att dansa med, men det innebär ju också att man får dansa med den/de som man inte upplever är lika rolig att dansa med.

Ute på dans har jag ofta upplevt att det är ett överskott av tjejer, och jag kan inte alls vara säker på att få dansa. Jag insåg ganska tidigt att om jag vill dansa, så fick jag sluta vara en fegis och börja bjuda upp själv.

När jag ska ut och dansa så är jag alltid jättenervös. Ofta kan jag knappt äta innan.
Vad är jag nervös för? Det vet jag faktiskt inte, men jag tror att jag är nervös för att det inte ska bli roligt. Jag är nog rädd för att bli besviken om det inte är lika roligt som jag förväntat mig. Jag är nog också nervös för att inte få dansa, men det har ju att göra med att det inte blir roligt i så fall.

I början när jag åkte ut och dansade tyckte jag också att det var jättetråkigt när det var paus. Det är fortfarande lite tråkigt med paus, men då var det så jobbigt när jag inte kände någon utan stod helt själv i ett hörn och glodde. Nu är det ju oftast någon jag känner i alla fall.

Men sen är det ju det där jobbiga. Parfymer och lukter. Det är det som gör att jag ibland önskar att det inte vore så roligt att dansa.

Efter att ha varit ute och dansat så luktar jag väldigt mycket. Det innebär att kläderna måste dumpas ute, och Sannan måste saneras. Igår var det väldigt kallt ute!

Och sen saneringen. Det tar ett tag att duscha för att få bort alla lukter, eller rättare sagt, det tar ett tag att bli av med så mycket lukt som det bara går, för helt bra blir det aldrig. Det räcker inte heller att bara använda tvål och schampo, utan jag får ta till en del andra saker. Just nu involverar det bikarbonat, ättika, kaffesump, barnolja och ibland grovt havssalt. Hur låter det?

Ättikan använder jag framför allt till håret, men i början innan jag upptäckte kaffesump och bikarbonat hade jag det även på kroppen upprepade gånger, och jag kan tala om att huden inte är helt förtjust i det. Det är illa nog med den ättikan som droppar ned från håret.

Huden är ändå inte riktigt nöjd med behandlingen, och hur håret mår vill jag inte riktigt tänka på. Det verkar i alla fall vara så att bikarbonat gör det burrigt och strävt och ättika gör det mjukt. Och sen verkar det finnas hårstrån typ överallt.

Det tar tid, och är så omständigt, så jag frågar mig själv, Är det värt det?
Och ja, hittills är det värt det. Men det är då jag börjar fundera på om det är tur att det är så roligt att dansa, så att jag står ut med det, eller om det är synd att det är så roligt att dansa så att jag vill göra det.

Häromdagen nämnde jag något om att jag hade något roligt att berätta, och nu tänkte jag tala om vad det är.

Efter en födelsedagsfrukost hemma hos min far så har jag nu åkt till min ena syster, Tilda, för att fira min födelsedag. Med hit är också mamma, Nisse och min syster Ninni. Det springer omkring fyra hundar och busar (okej, tre i alla fall. Tiger sitter hos mamma). Förutom Tiger och Turbo, även Tildas Aussie Turtle och Ninnis Russell Philippa.

Jag har fått en dammsugare i födelsedagspresent av min far.

Innan vi åkte hit fick jag ett paket av mamma och Nisse. Då ringde Ninni, och under tiden jag pratade med henne så öppnade Tiger och Turbo mitt paket. Det innehöll en nosgrimma till Dimma. En nosgrimma som matchar pannbandet jag har köpt.

Idag har jag återigen varit på kurs för att lära mig att dansa West Coast Swing.
Det verkar vara en jätterolig dans, och jag vill verkligen lära mig mer!

 

Förra året, den 4 februari kl. 22:45:51 publicerades den här bilden här i min blogg.
I år blir det en repris.
Jag tycker att den är så söt.

I brist på något annat roligt att skriva så kan jag ju visa en bild:

 

Andra paret är nu färdigt!
Det tar lite tid. Det ska ju vara två stycken för att det ska vara ett par.....

Faaast, vid närmare eftertanke har jag ju något roligt att berätta...
Men jag tänker hålla lite till på det!

För att spinna vidare lite på gårdagens inlägg om att möta människor man känner, så kan jag tala om att på två dagar blev det fyra oväntade möten med människor som jag känner mer eller mindre....

Märkligt, och spännande!