När jag var i Kalmar förra veckan så passade jag ju på att hälsa på min bror och hans familj. Min lilla brorsdotter Astrid, som nu är 8 månader gammal, växer så att det knakar!!!

En del av dagens pälsskörd

 

Dimma har också börjat fälla, men inte Dynur och Silver.

 

Ibland har jag funderat på om det är dags för mig att sluta med hästarna. Kanske inte för alltid, men i alla fall en period nu och se hur det känns.

Men så åker jag ut till stallet och rider ut en sväng på min Dimmahäst. Och när jag sitter där på hennes rygg och hon dansar fram i tölt, då kan jag inte förstå hur jag kan tänka tanken att sluta rida.

Idag skulle hon ha fyllt 9 år, min älskade lilla hund Timjan.

Ibland funderar jag på om det är tur att det är så roligt att dansa, eller om det är synd att det är så roligt att dansa...

Att gå kurs är en sak. Där vet man att man hela tiden har någon att dansa med, eller om det är ojämn fördelning så får alla dansa lika mycket. Man behöver inte bjuda upp eller bli uppbjuden, och alla dansar med alla. Man vet att man får dansa med den/de som man upplever som roligare att dansa med, men det innebär ju också att man får dansa med den/de som man inte upplever är lika rolig att dansa med.

Ute på dans har jag ofta upplevt att det är ett överskott av tjejer, och jag kan inte alls vara säker på att få dansa. Jag insåg ganska tidigt att om jag vill dansa, så fick jag sluta vara en fegis och börja bjuda upp själv.

När jag ska ut och dansa så är jag alltid jättenervös. Ofta kan jag knappt äta innan.
Vad är jag nervös för? Det vet jag faktiskt inte, men jag tror att jag är nervös för att det inte ska bli roligt. Jag är nog rädd för att bli besviken om det inte är lika roligt som jag förväntat mig. Jag är nog också nervös för att inte få dansa, men det har ju att göra med att det inte blir roligt i så fall.

I början när jag åkte ut och dansade tyckte jag också att det var jättetråkigt när det var paus. Det är fortfarande lite tråkigt med paus, men då var det så jobbigt när jag inte kände någon utan stod helt själv i ett hörn och glodde. Nu är det ju oftast någon jag känner i alla fall.

Men sen är det ju det där jobbiga. Parfymer och lukter. Det är det som gör att jag ibland önskar att det inte vore så roligt att dansa.

Efter att ha varit ute och dansat så luktar jag väldigt mycket. Det innebär att kläderna måste dumpas ute, och Sannan måste saneras. Igår var det väldigt kallt ute!

Och sen saneringen. Det tar ett tag att duscha för att få bort alla lukter, eller rättare sagt, det tar ett tag att bli av med så mycket lukt som det bara går, för helt bra blir det aldrig. Det räcker inte heller att bara använda tvål och schampo, utan jag får ta till en del andra saker. Just nu involverar det bikarbonat, ättika, kaffesump, barnolja och ibland grovt havssalt. Hur låter det?

Ättikan använder jag framför allt till håret, men i början innan jag upptäckte kaffesump och bikarbonat hade jag det även på kroppen upprepade gånger, och jag kan tala om att huden inte är helt förtjust i det. Det är illa nog med den ättikan som droppar ned från håret.

Huden är ändå inte riktigt nöjd med behandlingen, och hur håret mår vill jag inte riktigt tänka på. Det verkar i alla fall vara så att bikarbonat gör det burrigt och strävt och ättika gör det mjukt. Och sen verkar det finnas hårstrån typ överallt.

Det tar tid, och är så omständigt, så jag frågar mig själv, Är det värt det?
Och ja, hittills är det värt det. Men det är då jag börjar fundera på om det är tur att det är så roligt att dansa, så att jag står ut med det, eller om det är synd att det är så roligt att dansa så att jag vill göra det.

Häromdagen nämnde jag något om att jag hade något roligt att berätta, och nu tänkte jag tala om vad det är.

Efter en födelsedagsfrukost hemma hos min far så har jag nu åkt till min ena syster, Tilda, för att fira min födelsedag. Med hit är också mamma, Nisse och min syster Ninni. Det springer omkring fyra hundar och busar (okej, tre i alla fall. Tiger sitter hos mamma). Förutom Tiger och Turbo, även Tildas Aussie Turtle och Ninnis Russell Philippa.

Jag har fått en dammsugare i födelsedagspresent av min far.

Innan vi åkte hit fick jag ett paket av mamma och Nisse. Då ringde Ninni, och under tiden jag pratade med henne så öppnade Tiger och Turbo mitt paket. Det innehöll en nosgrimma till Dimma. En nosgrimma som matchar pannbandet jag har köpt.

Idag har jag återigen varit på kurs för att lära mig att dansa West Coast Swing.
Det verkar vara en jätterolig dans, och jag vill verkligen lära mig mer!

 

Förra året, den 4 februari kl. 22:45:51 publicerades den här bilden här i min blogg.
I år blir det en repris.
Jag tycker att den är så söt.

I brist på något annat roligt att skriva så kan jag ju visa en bild:

 

Andra paret är nu färdigt!
Det tar lite tid. Det ska ju vara två stycken för att det ska vara ett par.....

Faaast, vid närmare eftertanke har jag ju något roligt att berätta...
Men jag tänker hålla lite till på det!

För att spinna vidare lite på gårdagens inlägg om att möta människor man känner, så kan jag tala om att på två dagar blev det fyra oväntade möten med människor som jag känner mer eller mindre....

Märkligt, och spännande!

Ibland är det märkligt hur saker blir. Nu menar jag inte stora, livsförändrande händelser, utan mer småsaker som kan ske i vardagen, och mer specifikt när man möter någon man känner.

Vad är det som gör att just vi är på samma ställe samtidigt? Att våra vägar med helt olika startpunkter och helt olika destinationer korsas vid just exakt det tillfället. Hade någon av oss bara varit lite senare, eller lite tidigare så hade mötet aldrig skett. Det får mig också att tänka på hur många möten vi precis missar, utan att veta om det.

Ibland får man veta om nästanmöten i efterhand. Man kanske pratar med någon och konstaterar att man varit på samma ställe, men med en liten tidsförskjutning. Eller att man vid samma tidpunkt befunnit sig bara en liten bit ifrån varandra.

Jag vet om ett sådant nästanmöte som hade kunnat vara ett möte, om jag bara hade varit kanske 20 minuter senare. Jag befann mig på tågstationen i Verona (Italien) och skulle med tåget till Venedig. Jag köpte lite mat på stationen och gick sedan iväg till mitt tåg. Några veckor senare pratar min mor i telefonen med sin vän i Skåne, som talar om att hon och hennes man har varit i Verona. De hade också åkt tåg därifrån, och hade alltså varit på stationen 20 minuter senare än jag. Undrar vad de hade sagt om vi hade mött varandra där!

Men nu var det ju inte nästanmöten jag funderade på egentligen, utan just de där tillfällena då vi faktiskt befinner oss på samma plats vid samma tidpunkt. Så märkligt det kan kännas!

Anledningen till denna tanke har att göra med att jag idag har sprungit på två personer som jag känner. Helt utan att veta att de skulle befinna sig på den platsen vid det tillfället.

Jag tänkte göra ett tidsinställt inlägg till imorgon, men tyvärr verkar det inte fungera, så det kommer här istället. Vi kan ju låtsas att det publiceras imorgon, tisdag, vid 10-tiden.

Då sitter jag förmodligen på tåget ned till Kalmar, och gör jag inte det så är det något som inte har gått enligt planerna.

Jag ska åka ned till skolan och ha ett möte med min exjobbshandledare. Jag hoppas på att det ska gå bra och vara givande.

Efter mötet ska jag bege mig hem till min bror, svägerska och brorsdotter. Jag kan tänka mig att lilla Astrid har hunnit växa en hel del sedan jag träffade henne förra gången!

Hemresa blir imorgon, onsdag.

Sitter och pluggar och lyssnar på bra musik. Helt plötsligt börjar en väldigt passande låt: I'm going slightly mad!

Så här såg han ut för ett år sedan, lilla Turbo.
Bilden är bloggad 2011-01-29.

 

 

Så här ser han ut idag (eller i julas):
Det är Turbo som sitter i mitten, Turtle till vänster och Tiger till höger.

 

Idag blev det en spontanutflykt, och jag har i princip just kommit hem. Vi blev lite senare hem eftersom vi blev stående i typ en halvtimme då det hade hänt en olycka.

Imorgon ska jag jobba igen. Hoppar in för en kollega som behövde vara ledig.

Planerna för mitt liv ser annars ut så här de kommande dagarna:
Söndag och måndag ska ägnas åt plugg, och på tisdag ska jag åka ned till Kalmar för att ha ett möte med min handledare (för exjobbet). Jag passar på att hälsa på min bror med familj och åker hem från Kalmar på onsdag. På måndag kväll tror jag dessutom att det är dags för buggkurs igen, och på torsdag buggträning.

Jag har sagt det många gånger, men livet är verkligen som en sinuskurva. Eller en och en, det går upp och ned hela tiden, och antagligen kommer det att hålla på så hela livet.

Jag har haft en period då sinuskurvan har befunnit sig på minus och det har inte alls känts bra, men nu känns det som att det vänder och klättrar uppåt igen.

Men, nu är det sovdags.

Även obstinata känguruer behöver sova

På insidan av min badrumsdörr har det i nästan tre år hängt en lapp med en påminnelse till mig själv. Efter hand har det jag fyllt på med fler påminnelser till mig själv, men den senaste är nog ca 2,5 år gammal.

Av någon anledning har den lappen fått hänga kvar där, men förra veckan så bestämde jag mig för att ta bort den.

När jag såg den varje dag så tänkte jag inte på hur länge det var som den hade hängt där, men nu tänker jag att tre år är ett tag. De sakerna som jag påminner mig själv om känns som att jag gjorde så nyligen, men det är ändå så pass lång tid sedan.

Nu tycker jag att det är konstigt att inte längre bli påmind om saker som var aktuella för tre år sedan. Men snart har det gått tre år till. Och det är ju inget konstigt med det, utan det är ju bara så det är!

Det värsta med att öppna jobbet är att jag är så rädd för att försova mig, så att jag sover dåligt natten innan.

Jag menar, det är ju aldrig bra att komma för sent till jobbet, men på dagen så gör det ju lite mindre. Det är redan folk där och så. Om jag försover mig när det är jag som ska öppna så blir det lite jobbigt för den som kommer och ska börja jobba vid öppningstid. Jag tror inte ens att alla kan öppna...

Annars har jag inte så mycket emot att jobba morgon, även om det kan bli lite segt en söndag.

Idag har jag gjort något så roligt som att gå på danskurs. Inte buggkurs som vanligt, utan idag var det kurs i West Coast Swing.

Jag ser verkligen fram emot att lära mig mer WCS, för jag tyckte att det verkade väldigt roligt!


Här är ett litet filmklipp med WCS: