Som jag tidigare skrev så har jag varit i storstan idag, och uträttat en del ärenden.

Första anhalt var inköp av hästmat och därefter fortsatte vi in mot stan. Jag var tvungen att gå till tandläkaren med min bitgrej som gått sönder, men de hade rast då så vi fortsatte vidare in mot stan. Garnaffären hade inte öppnat, så då fick det bli ett besök på bokrean där jag köpte tre böcker. Alla på engelska. Av någon anledning så läser jag inte mycket alls på svenska längre.

När jag fyllde år fick jag ett presentkort på guldfynd av några arbetskamrater, så idag fick det bli ett besök där för att hitta något fint. Till slut fastnade jag för ett armbandsur. Jag fick betala till lite, men det kändes som en väldigt bra grej att köpa.

Efter lunch på subway fick jag bråttom tillbaka till tandläkaren, eftersom jag inte ville komma mitt i deras lunchrast. Jag hade sådan tur att jag sprang på min tandläkare i trappen upp, och fick snabbt hjälp att byta ut den trasiga bitgrejen. Jag passade också på att säga till om att jag inte kunde komma dit de tider jag fått, eftersom jag är i Kalmar den veckan.

Färden fortsatte sedan ut mot Ikea (efter ett besök på ett bageri där de har goda mjölkfria bullar). På vägen blev det också ett besök på Östergyllen för att köpa lite mer hästmat. Där mötte vi en bekant, som också har islandshäst. På Ikea köpte jag en lite vettigare skrivbordsstol. Fram till nu har jag suttit på en vanlig köksstol, men det har inte varit så bra. Förhoppningsvis blir det bättre med den här stolen, fast den var billig.

Ett besök på hööks fick avsluta besöket i storstan. Jag köpte ett nytt träns för typ en månad sedan, men hann bara använda det ca 5 gånger innan det gick sönder. Det gick att reklamera det utan problem, och jag fick ett nytt träns.

Man hinner ändå med ganska mycket på en förmiddag i stan. Vi åkte väl hemifrån lite innan tio och var hemma igen till två.

Nu börjar det bli dags att tentaplugga ordentligt, men det får vänta en liten stund till, för först ska jag åka till stallet. Åsa ska komma och ha lite lektion med oss.

Förmiddagen har spenderats i stan. Jag hade lite ärenden som jag var tvungen att uträtta. Mer om detta senare, för nu ska jag till stallet.

Jag var lite sugen på att vara med på uttagningen till Lag-SM, och förhoppningsvis även Lag-SM, iår, men jag har precis insett att det inte kommer att gå. Dels jobbar jag den dagen då uttagningen ligger, och det hade jag väl egentligen kunnat ändra, men det är inte den främsta anledningen till varför det känns hopplöst, utan det är Dimmas ålder.

Dimma är bara fem år gammal, och enligt relativt nya regler så får en femåring bara starta två klasser per dag. På Lag-SM ska man rida tre grenar (men det kan också vara två, beroende på antal lagmedlemmar).  Jag tycker att det är en bra regel, och det är ju för hästens bästa, men just nu känns det lite tråkigt.

Förmodligen skulle man kunna klara det på själva Lag-SM, för det känns inte som att de tre grenar man väljer ut kommer att gå på samma dag. Det är lite olika kategorier på grenarna och så. Men det stora problemet är uttagningen, eftersom samma regel gäller där. Det skulle innebära att vi skulle få rida två grenar på uttagningen, och på 0 poäng på den tredje, och om det resultatet då ska jämföras med de andra som ridit tre grenar, så känns det inte som att man har så stor chans att komma med i laget.

Informationen om det här har jag fått från min lokalklubbs ordförande som pratat med någon kontaktperson.

För er som inte vet vad dumtummen är kommer här en kort förklaring.

Dumtummens historia

I maj 2008 var det idrottsdag på skolan och vi skulle spela Volleyball. Innan vi började spela pratade jag med en klasskompis, som inte var helt säker på att hon ville vara med och spela eftersom hon är violinist och inte ville ha handskador. Jag förstod henne och tyckte att hon skulle vara rädd om sina händer. Då hade jag ingen tanke på att något kunde hända mig.

 

Jag är verkligen ingen stjärna när det gäller Volleyball, tvärtom, men jag försökte ändå göra mitt bästa. I slutet av den sista matchen vi spelade hände det som inte var så bra. Jag slängde av ren reflex ut vänsterhanden för att ta en boll som jag egentligen insett att jag skulle missa. Jag missade inte, utan fick bollen rakt på tummen som pressades bakåt. Då direkt när det hade hänt gjorde det så ont att jag inte kunde röra på handen, men tänkte att det går ju över snart.

Värken i handen blev bättre, men tummen ville inte sluta göra ont.

 

Jag gick till skolsköterska och vårdcentral. I januari 2009 röntgades tummen. Det fanns inget skelettfel men jag hade ju fortfarande ont. Jag fick en remiss till ortopeden, som i sin tur skickade remiss till handkirurgen på US i Linköping.

 

Under den tiden fick jag många olika förslag på vad som kunde vara fel, men allt var just förslag. Dessutom var de ganska oense. En läkare tyckte att det kunde vara så att ledbandet var uttöjt, nästa sa att så var det inte och den tredje tyckte att det visst var så.

 

I oktober 2009 fick jag träffa en specialistläkare i handkirurgi på US i Linköping. Han bedömde att ledbanden var okej, och att det antagligen rörde sig om en kraftig stukning. Den borde däremot inte göra så ont efter så lång tid. Vad som bestämdes då var att jag skulle få en ny tid då det gått två år efter skadetillfället, dvs i maj 2010.

 

Vad innebär skadan för mig?

Jag var en hyfsad kontrabasist med ambitionen att blir bättre, men idag kan jag inte spela.

 

Jag har spelat i många olika sammanhang och kan ge ett smakprov på de tillfällen som verkligen har sporrat mig att hålla på med min musik.

 

När jag var 14 år gammal fick jag vara med och spela med de musikstuderande på Lunnevads folkhögskola, eftersom de saknade kontrabasist. De efterföljande åren blev jag tillfrågad om jag ville vara med vid speciella tillfällen då de behövde en klassisk kontrabas.

 

Nyårsafton 2007 fick jag vara med och spela nyårskonsert tillsammans med Linköpings Symfoniorkester, LISO. Jag fick även vara med på en annan produktion i under 2008. Nyårsafton 2008 hade jag fått min skada och hade värk i tummen, men jag ville så gärna spela den konserten så jag gjorde det, med hjälp av värktabletter. Det var sista gången jag spelade ordentligt, jag kände då att det inte fungerade.

 

Min plan var att jag skulle ta i alla fall ett år efter gymnasiet och satsa på kontrabasen. Jag hade tänkt söka till Lunnevads folkhögskola och verkligen ge spelandet en chans. Så blev det alltså inte.

 

Även om min tumme skulle sluta göra ont snart, så kommer jag nog aldrig att spela på samma sätt. Jag har tappat så otroligt mycket de här åren, både styrka och teknik.

 

Att jag har haft ont i tummen har också påverkat mig, i lägre grad, vid ridningen. Idag jobbar jag dock på att hålla händer och armar på ett korrekt sätt, och då känner jag av tummen mindre, men vissa dagar gör det ont efter att jag har ridit.

 

Jag kan också känna av tummen på jobbet, när jag står och plockar med grejer och vid bilkörning. Speciellt i mörker när jag ska slå på och av helljuset. Jag har så små händer så jag når inte riktigt ljusspaken, utan måste ta tag med tummen om ratten för att nå. Det gör ont. Jag kan också ha svårt att öppna burkar och flaskor, när jag måste vrida med ena handen och hålla emot med den andra.

 

För ca ett år sedan

Det är nu konstaterat att det inte går att göra något åt min tumme. Enligt läkaren har tillståndet blivit ganska konstant efter två år. Jag har visserligen mindre ont nu än under första året, men det smärtar fortfarande och spela går inte.

 

Varför jag har ont går inte att säga, men teorin är att jag i grunden är lite för rörlig i mina leder, och sedan när jag fick ett slag på tummen förvärrades det ytterligare på ett sådant sätt att det smärtar vid belastning.

 

Nu ska försäkringsbolaget kopplas in och så får vi se vad de säger.

 

Idag

Nu har det snart gått tre år sedan jag fick skadan, och jag känner fortfarande av den. Spela kontrabas kan jag inte göra. Jag spelade några få minuter igår, men det var första gången på hur länge som helst, och mer än så klarar jag inte av.

 

Försäkringsbolagets utredning är klar, och även det försäkringsbolag som skolan hade vid skadetillfället har fått göra en utredning. Fast, tummen blev inte bättre för det.

 

Slutsats

Jag får alltså dra slutsatsen att jag inte längre är någon kontrabasist.

 

Jag kan dra en slutsats till: Jag ska ALDRIG mer spela volleyball!

Nästa vecka är det återigen dags för ett Kalmarbesök, och därför kommer den här veckan att vara ganska fullproppad med saker jag måste göra, och därför ganska stressig!

Det är alltid massor skolsaker som måste förberedas när man ska till Kalmar. Den här gången är det en tenta, ett projektarbete med redovisning, ett par laborationer och något seminarium.

Dessutom måste jag hinna med allt som ska göras här hemma. Jag måste leta reda på alla saker som ska med till Kalmar, och packa. Jag vill också hinna med hästen så mycket som möjligt eftersom hon kommer att få vila sedan, när jag är i Kalmar.

Det har varit så skönt med ett längre uppehåll från Kalmarveckor, men nu kommer det att bli mycket tätare besök igen. Fast på något sätt känns det mer okej när våren är på väg...

Nu ska jag snart sätta mig och titta på föreläsning. Idag är det föreläsning mellan 10 och 16, men som tur är har vi en timmes lunch.

Idag har huset alltså varit fullt av folk. Det har varit vi, vänner till Tilda och Erik och Eriks familj. Jag hoppas att Tilda fick en riktigt trevlig födelsedagsfest.

Nu har alla åkt hem, så nu är allt som vanligt igen.

Under gårdagen hade jag ett nytt rekord i antalet besökare på min blogg. Jätteroligt!

Ni frå hemskt gärna lämna en kommentar om det är något ni undrar över när det gäller mig och mitt liv, eller om det är något ni vill att jag ska skriva om.

Jag och snön, februari 2010

Vi har en liten parasit i vår hage.

Jag har kommit fram till att Dimma är en riktigt liten hjärtmask. Eller en ganska stor. Hon är ju trots allt över 140 cm i mankhöjd, och säkert längre än så, men ändå.

Här har ni lite fakta om de riktiga hjärtmaskarna. Jag tror inte att de är lika söta, faktiskt.

Dirofilaria immitis - heartworm
Hjärtmasken är en rundmask och den sprids genom myggbett (men jag lyckas inte hitta vilken sorts mygga det är). Dess vanligaste värd är hund, men den kan förekomma hos andra djurslag, och också hos människa, även om det är väldigt ovanligt. Egentligen är det inte hjärtat som är hjärtmaskens främsta uppehållsplats, utan den håller främst till i lungartärerna. Ibland händer det dock att vuxna hjärtmaskar migrerar till hjärtat.

Innan hjärtmaskarna blir vuxna och kan infektera värddjurets hjärta kommer de att genomgå flera livsstadier. För utvecklingen är de beroende av att ha myggan som mellanvärd, och utvecklingen är också temperaturberoende och kräver en temperatur på minst 27 grader Celsius i ca 2 veckor.

Efter att ha hamnat i sin värd kommer den omogna masken att stanna kvar under huden i närheten av myggbettet i 1-2 veckor innan den tar sig vidare till muskler i bröstkorg och mage.45-60 dagar efter infektionen kommer de att mogna till nästa stadie. 75-120 dagar efter infektionen kommer de att ta sig till lungartären genom att ta sig ut i blodbanan och ta sig igenom hjärtat. I lungarären kommer de sedan att växa under de kommande 3 till 4 månaderna. Honan blir ca 30 cm lång och hanen ca 23 cm lång.
(Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Dirofilaria_immitis)


Hur kommer det sig att jag jämför min häst med en sådan äcklig parasit?

När jag började rida Dimma var jag glad att jag hade möjligheten att rida, fast Fia först skulle få en lite längre vila, och sedan få bli mamma. Dimma var ju bara fyra år och ganska omogen, men det var trots allt en häst, och jag trivs ändå väldigt bra med att rida unghäst. Men Dimma var, och skulle inte vara något annat än, bara en häst att jobba med, ett tidsfördriv.

I takt med att vi jobbade tillsammans, så lärde jag känna Dimma mer och mer. En dag så insåg jag plötsligt att jag hade blivit riktigt förtjust i den där hästen. Det var då jag insåg det, Dimma är en hjärtmask!


Hon hade liksom nästlat sig in i hjärtat på mig, och jag var helt försvarslös. Det gick inte att försvara sig. Det fanns inget försvar mot den keliga, ambitiösa, duktiga, blonda och röda lilla unghästen.


Så Dimma som bara skulle vara ett tidsfördriv, har börjat betyda alldeles för mycket. Hon har blivit väldigt viktig för mig!

... om man vill hålla händerna hela:

1. Vinterluften har en förmåga att göra händerna torra och trasiga. Speciellt om man kombinerar det med att tvätta händerna lite för många gånger varje dag.
   
   
2. Åka till posten med Aussieklubbens tidningar (mamma är redaktör för hundklubben). Man kan skära sig ordentligt på pappret i tidningarna.
   
   
3. Nässpraysförpackningar är riktigt retliga. Det är nog det jag har skadat mig mest på på jobbet. Varje gång jag ska ta bort plasten som sitter runt ett antal nässpraysförpackningar så lyckas jag riva upp baksidan på minst ett finger. Akta er för nässprayskartonger!
   
   
4. Valpar har riktigt vassa tänder. Ibland håller huden, ibland inte.
   
   
5. Slutligen vill jag varna för något som har varit riktigt elakt mot mig, nämligen Volleybollar! AKTA, de är riktigt farliga. Skadan av en volleyboll kanske inte syns på utsidan av handen, men det känns inuti!

Att hitta en sadel kan vara jobbigt. Den ska passa hästen, den ska passa ryttaren och så ska den dessutom passa plånboken. När man väl har hittat sin sadel så rider man med den och är (förhoppningsvis) väldigt nöjd, och så går ett par år och så inser man att sadeln inte längre passar. Då är det dags att gå igenom sadelletandet igen.

Vad jag har märkt, så är det lätt att man bara tänker på att sadeln ska passa hästen, och glömmer bort att ryttaren också är en del i det hela. Passar inte sadeln ryttaren, så kommer det inte att bli bra i slutänden ändå.

Jag pratade med en vän för ett tag sedan, och hon sade till mig att när hon skulle köpa sadel till sin häst så hade sadelutprovaren sagt att hon var tvungen att offra sig för hästens skull och köpa en sadel som egentligen inte passade henne. I ett sådant fall tycker jag att man glömmer bort ryttaren.

Min erfarenhet är att när sadeln inte passar den ryttare som oftast rider hästen, så spelar det ingen roll hur bra sadeln i sig ligger på hästen.

Dimma med den dressyrsadel som inte passade mig

Vi hade en Harry Dabbs dressyrsadel som låg bra på Dimma. Problemet var bara att jag inte alls trivdes med sadeln. Dels fick jag ont i ryggen av den, vilket påverkar ridningen, men när jag försökte kompensera för att den tryckte mig framåt så hamnade jag på bakvalvet, och då fick Dimma alldeles för hårt tryck på bakre delen av ryggen. Alltså låg inte sadeln längre bra på henne och den såldes därför. Idag rider jag i en sadel som passar både mig och hästen, och det trivs vi med, båda två!

 

Nu har vi varit på Stenholmen och ridit en jättebra lektion för Emma Möller Ljungqvist. Jag är så nöjd och belåten just nu.

Vi var lite sena iväg, så det är tur att vi har lättlastade hästar. Först följer Dynur med mamma in, utan någon tvekan alls. Jag brukar gå och sätt upp bommen bakom Dynur, sen lägger jag grimskaftet över Dimmas hals och så går hon in, så jag kan sätta bommen bakom och sen stänga luckan.

Idag fick jag och Dimma börja med lite fri uppvärmning i skritt och trav, och sedan lite galopp i varje varv. Sedan fortsatte vi med töltarbetet. Dimma är nyligen töltsatt, så därför återstår en hel del arbete med tölten.

Idag fick vi avancera från volten och ut på fyrkantspåret där vi fick göra lite ökningar. Inga fina ökningar, utan bara att hon skulle känna att hon faktiskt kan öka, och att hon får plats för sina rörelser. Det vi strävade efter idag var flytet.
De där bitarna där allt bara stämde, så kändes det helt fantastiskt! Vilken känsla! Vilken liten duktig häst! Sen gör det inget att det blir lite hopp och studs ibland, för när vi hittar flytet så kan man leva länge på den känslan.

Vi kom fram till att anledningen till att det blir hopp och studs är för att jag har en för ambitiös häst. Hon försöker lite mer än hon klarar av i nuläget. Hon behöver ha lite mer styrka innan hon är där, men det är på väg!

Vilken bra instruktör Emma är! Jag känner mig jättepeppad att jobba vidare med de övningar hon delade med sig av, och jag känner att jag faktiskt kan! Ibland kan jag känna efter en ridlektion att det är så mycket som inte finns på plats, och att det bara går dåligt, men idag känner jag mig peppad, jätteglad och faktiskt riktigt nöjd med mig själv. Jag märker ju att min häst gör fina framsteg, alltså borde det innebära att jag kan rida henne.

Idag fick Dimma en genomgång av fysioterapeuten, och hon hade nästan bara positiva saker att säga om min lilla häst. Hon tyckte att hon har musklat fint och att vi ska fortsätta träna på samma sätt. Kul att få höra det!
Dessutom fick jag återigen höra att Dimma är otroligt överrörlig. Islandshästar brukar vara överrörliga, men Dimma är ovanligt mycket rörlig ändå.

Imorgon ska vi åka till Stenholmen för att träna för Emma Möller Ljungqvist. Förhoppningsvis kommer Dimma inte att tycka att spegeln är lika farlig som hon tyckte förra gången vi var där.

Jag avslutar med att lägga upp en bild som togs i lördags när vi red lite på ridbanan.
(Sofia, ser du vilket schabrak vi har?)

Okej, jag vet att jag försummar min blogg, men min rygg har varit på dåligt humör och då tycker den inte riktigt om datorn. Eftersom jag måste sitta vid datorn när jag pluggar så försöker jag vara här så lite som möjligt annars.

Igår, idag och imorgon är det statistikföreläsningar som gäller, och det är verkligen ingenting jag gillar. Dessutom ska vi läsa en bok för de här tre föreläsningarna, vilket gör att det känns som att det tar alldeles för stor plats i hela kursen, som inte är så lång egentligen.

I eftermiddag kommer fysioterapeuten och känner igenom Dimma. Jag tror inte att det är några större fel på henne, men det känns skönt att kolla igenom henne med lite (o)jämna mellanrum, så det inte blir något knas. Det har ju hänt ganska mycket med Dimma under det år hon har varit hos oss.

Just nu har jag gett min dator lite semester, så det är därför det inte händer så mycket här på min blogg. Egentligen är det min rygg som har ledigt från datorn, eftersom jag har ont i rygg och nacke just nu. Bloggar nu gör jag från min systers mobil, som jag ska få låna, eftersom min mobil är lite knäpp.

Det där med att komma på vad man ska äta till kvällsmat är lite jobbigt ibland. Idag var jag dessutom inte sugen på någonting. Men så kom jag på att jag var sugen på kräm. Givetvis fanns det ingen kräm hemma, och det hade jag inte räknat med heller, men jag tänkte att jag kunde koka lite kräm.

Nästa problem uppstod då det inte fanns någon saft hemma. Det hade jag inte heller väntat mig, men jag hoppades på att det skulle funnits någon lättdryck eller så, men det var helt tomt. Då kom jag på att jag hade kvar festis från förra gången jag var i Kalmar (eller för att vara mer exakt, Icas pärondryck).


Jag kokade ihop en kräm, och lät den svalna. Den blev ganska färglös, men jag tänkte på att det inte brukar vara så mycket färg på päronkräm.

Sen smakade jag den och insåg att den var ganska smaklös dessutom.

Av detta lärde jag mig att man inte ska koka kräm på Icas pärondryck (eller någon annan festis).
Det tillhör också livserfarenheten!

Mitt minne fungerar på ett väldigt konstigt sätt. Jag kan ha jättedetaljerade minnen av saker och ting som har hänt i mitt liv. Jag kan också komma ihåg jättemycket saker om andra människor, så där så de nästan blir skrämda av mig.

Jag har dessutom otroligt lätt att bli väldigt nostalgisk!

Igårkväll kom jag helt plötsligt att tänka på ett par låtar som jag lyssnade på för några år sedan. Jag har verkligen inte tänkt på dem sen dess, men sen igår började jag bara längta efter att lyssna på dem. Jag hade tur, jag hittade dem på spotify!

Någon som har hört talas om Billie the vision and the dancers? Om inte annat har ni en låt att lyssna på här:

Summercat - Billie the vision and the dancers

Och en till:

Ask for more - Billie the vision and the dancers

Så roligt det är med gamla minnen ibland.

Det är ganska kallt ute, men ändå väldigt härligt med klarblå himmel och solsken.
Lurvbollarna i våran hage trivs i det här vädret. De verkar tycka att det är jätteskönt.

 

 

Familjen Johansson gav mig ett marinblått schabrak från Eskadron. Schabraket hade dessutom ett fint grönt kantband. Jag kunde inte hålla mig utan var tvungen att prova det på Dimma direkt, och det passade mycket bra i både färg och passform.

 

Så här kommer den utlovade bilden på Dimma och schabraket. Tyvärr fick inte hela Dimma plats på bilden.